KEEP IT REAL .

Hur fan ska det här gå? Jag känner mig helt..förkrossad. Jag fattar inte hur så starka band bara kan klippas, hur en sån stark vänskap bara kan vara borta. Jag vet att det beror på mig, att jag är anledningen till att det har blivit som det har blivit ..men ändå så tycker jag att jag har rätten att känna som jag gör utan att bli lämnad. Men det är klart, alla som inkluderar den här situationen är väl trötta på det. Jag kan bara inte fatta, att det är föralltid. Och som sagt, minnen blir man påmind om hela tiden, och dom plågar, när man vet att det aldrig blir några fler. Får ta en dag i taget, kan inte göra så mycket annat.

Jag står på en plats där jag varken vet ut eller in, jag vet inte vad jag ska göra eller ta mig till. Jag vet inte hur jag ska hantera det som har hänt. Det känns som att allt bara har tagit stopp och jag lever i en dimma som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Det här är något av det svåraste jag har upplevt under hela mitt liv. Och det är mitt eget fel. Det är jag som har orsakat den här händelsen. Men jag ville aldrig att det skulle bli såhär, det här är något av det sista jag ville skulle hända. Det känns som att jag har förlorat en stor del av mig själv och som jag kommer sakna för all framtid. Jag vet ärligt talat inte vad det är som har hänt med mig. Det känns som att helvetet aldrig tar slut och jag bara förvärrar allt, för andra och för mig själv. Den här situationen hade bara en utväg, en enda. Allt annat har hela tiden varit orimligt. Nu är det försent. Jag har mist en stor mening med mitt liv och tomrummet kommer aldrig kunna fyllas med något annat. Jag hatar mig själv för att jag känner som jag gör och för att jag gör som jag gör. Jag skiter fullständigt i allt just nu, hänger med men är inte psykiskt närvarande. Saker görs för att man måste. Inget går i den riktning man vill och allt är så jävla deprimerande. Vad fan gör man?