KEEP IT REAL .

Det är ju vad man själv känner och ser som egentligen spelar roll. Eller? Javisst, är det något jag lärt mig under dessa år så är det att följa sitt eget hjärta annars blir man aldrig lycklig och får inte heller frid i själen. Men hur är det egentligen med det som ligger och gnager i bakhuvudet? Finns fortfarande lite av det gamla där som skuggar mig? Naturligtvis så finns det där, men frågan är om det påverkar mig och mitt liv eller kommer att göra det. Jag är inne i sådana tankebanor just nu som jag inte kan sätta ord på. Man känner och funderar men kommer inte riktigt fram till något. Det bubblar tankar och jag vet inte vad dom betyder. Men någonting jag känner just nu som jag kan sätta ord och känslor på är; att jag befinner mig i något äkta. Det är väldigt länge sedan jag kände mig trygg, älskad och hela den biten. Det gör jag nu, och det finns inget jag värderar högre än barnet jag bär på. Men jag antar att det inte är något konstigt att känna sig lite förvirrad i sin graviditet, när man väntar sitt första barn. Något jag är oerhört rädd för är att allt inte kommer stå rätt till med mitt barn (det är till och med svårt att skriva orden). Är nervös inför ultraljudet och jag bara ber för att mitt barn mår bra. Och givetvis är detta inget onormalt, alla oroar sig. Man undrar hur allt kommer bli och man vill det absolut bästa för sitt kött och blod.

Innan jag blev gravid så kunde jag bara tänka på ordet förlossning och dess innebörd och bli helt nervös. Även fast det inte var aktuellt ens. Nu tänker jag på ett helt annat sätt, det är klart att jag är nervös även inför själva förlossningen, det är mycket som inkluderar. Men jag är inte så rädd som jag varit innan. Man mognar under tiden man är gravid känner jag redan nu även fast jag har några månader kvar. Jag fantiserar om den stunden när jag får se sig första gången och ha dig i min famn. Det är inget man kan föreställa sig i förväg.