KEEP IT REAL .

Det har varit jobbigt, minst sagt. Nu har det lagt sig lite, men det gör fortfarande lika ont och kommer alltid att göra det. Att få ett sådant besked slaget rätt upp i ansiktet fick mig att känna mig helt tom, bara tom.. I flera dagar kände jag inget annat än tomhet. Sen dök frågorna upp; vad gör jag när det har hänt? Vad tusan gör jag då? Hur ska jag ta mig igenom det och lära mig att leva med det? Hur ska man någonsin kunna acceptera att sin pappa är borta föralltid? Det här är en sådan sak som jag förmodligen inte kommer att riktigt förstå förren det har hänt, kanske inte ens då till en början.. Trots att man har fått ett sådant besked så måste vardagen rulla på med alla måsten och man måste orka även fast man egentligen inte gör det. Då vet man inte vad man ska ta sig till. Hemsk känsla. Och att sätta ord på alla dessa känslor som väckts inom mig är fullkomligt omöjligt.

Jag ber till Gud, att situationen på något sätt skall kunna ändras. Vi behöver ett mirakel. Jag ber varje dag och jag kommer fortsätta att göra det. Tills dess ska jag ta vara på den tid som finns kvar så gott jag bara kan.


Resan är bokad och betald, den 2 januari åker vi till Etiopien med ombokningsbar hemresa.