♥ Alkohol är rena giftet!
Hur många gånger har man inte haft en jobbig bakfylla? Hur många gånger har man inte tänkt och ångrat att man drack kvällen innan? Hur många gånger har man inte tänkt att det är inte värt det? Hur många gånger har man inte tänkt att nu ska jag aldrig dricka mer? ..ändå gör man om det.
Sen finns det ju de människor som kan dricka måttligt och de som inte kan det. Där är det ju en viss skillnad. Dricker man måttligt så är det väl så att man inte heller mår lika dåligt utav det efteråt. Dricker man som en svamp så är det ju inte så konstigt att man mår pest när man vaknar dagen efter, utav alla möjliga anledningar..
Att man någon gång ibland tar en utekväll som inkluderar en del alkohol är väl normalt.. Men när nås gränsen då det blir för mycket och man borde se en fara i det hela? Det finns de människor som nått den gränsen för länge, länge sen, inte fått tillräcklig hjälp med att hitta en annan livsstil eller helt enkelt inte varit villiga till förändring. Dessa människor blir förgiftade, alkoholen förstör dom både fysiskt och psykiskt under årens lopp. Inre organ försämras och klarar tillslut inte mer.
Alkohol är otroligt farligt när det blir en vana och upprepas allt för ofta, då man ser alkohol som en del av sin vardag. Jag har fått sett levande bevis på vad alkohol kan göra med en person under en längre tid. Det gör så ont att se.
En person som inte ens är 50 år fyllda, alkoholen har satt sina spår och sjukdomarna det fört med sig har nu tagit över livet. Ska det vara så? Det är hemskt. Var och en har en egen vilja och gör sina egna val, men borde inte samhället rycka in när de är väl medvetna om hur det kommer sluta? När den personen inte kan fatta kloka beslut, inte kan ta tag i problemet på egen hand.. När det är så gott som försent, då fattar samhället att det är allvar, på liv och död, och tar då i med hårdhandskarna.
O andra sidan är det kanske inte det lättaste då en person inte är speciellt samarbetsvillig, MEN samhället har faktiskt en högre makt och kan ta till med lagar då den personen inte har något att säga till om. Just för att rädda liv. Men.. Det beslutet kom flera år försent.
Allt det här känns förskräckligt och man vet inte riktigt vad man ska säga om det.
Men jag kan säga att jag är oerhört tagen, berörd, empatisk och framförallt ledsen!
Sen finns det ju de människor som kan dricka måttligt och de som inte kan det. Där är det ju en viss skillnad. Dricker man måttligt så är det väl så att man inte heller mår lika dåligt utav det efteråt. Dricker man som en svamp så är det ju inte så konstigt att man mår pest när man vaknar dagen efter, utav alla möjliga anledningar..
Att man någon gång ibland tar en utekväll som inkluderar en del alkohol är väl normalt.. Men när nås gränsen då det blir för mycket och man borde se en fara i det hela? Det finns de människor som nått den gränsen för länge, länge sen, inte fått tillräcklig hjälp med att hitta en annan livsstil eller helt enkelt inte varit villiga till förändring. Dessa människor blir förgiftade, alkoholen förstör dom både fysiskt och psykiskt under årens lopp. Inre organ försämras och klarar tillslut inte mer.
Alkohol är otroligt farligt när det blir en vana och upprepas allt för ofta, då man ser alkohol som en del av sin vardag. Jag har fått sett levande bevis på vad alkohol kan göra med en person under en längre tid. Det gör så ont att se.
En person som inte ens är 50 år fyllda, alkoholen har satt sina spår och sjukdomarna det fört med sig har nu tagit över livet. Ska det vara så? Det är hemskt. Var och en har en egen vilja och gör sina egna val, men borde inte samhället rycka in när de är väl medvetna om hur det kommer sluta? När den personen inte kan fatta kloka beslut, inte kan ta tag i problemet på egen hand.. När det är så gott som försent, då fattar samhället att det är allvar, på liv och död, och tar då i med hårdhandskarna.
O andra sidan är det kanske inte det lättaste då en person inte är speciellt samarbetsvillig, MEN samhället har faktiskt en högre makt och kan ta till med lagar då den personen inte har något att säga till om. Just för att rädda liv. Men.. Det beslutet kom flera år försent.
Allt det här känns förskräckligt och man vet inte riktigt vad man ska säga om det.
Men jag kan säga att jag är oerhört tagen, berörd, empatisk och framförallt ledsen!
Kommentarer
Trackback
