♥ Begravningen..
12 Mars 2011.
Välkommen hit, denna vackra men sorgsna dag. Till vår stund för minnen, känslor och avsked av Jerry. En pappa, en son, en bror, en morfar, en svärson, en vän och en älskad människa som inte längre finns hos er här i livet. Tillsammans gör vi den här stunden, var och en med sitt eget spektra av känslor och minnen, med sin helt personliga variant av sorg. Men trots det förenade, för så klokt är vi människor formade. Att vi kan och ska finnas tillsammans även genom det som är personligt. Innan vi ska få lyssna till melodin "Sträck ut din hand" tar vi en gemensam tyst minut för de enskilda känslorna och tankarna.
Tyst minut.
Vi spelar Sträck ut din hand med Tomas Di Leva.
"Öppna din famn för resten av världen.
Du är en del av allt det som sker.
Sprid du ditt ljus så som himmelens stjärnor.
Ge av dig själv så som stjärnorna ger."
- Mycket fina och kloka ord ur sången. Du är en del av allt det som sker. Så påverkar vi varandra genom att finnas. Genom att leva och dö. Utan att egentligen ägna det så mycket funderingar, rör och berör vi varandra genom att bara finnas. Ändå kommer vi aldrig helt att förstå varandras val i livet. Vi kommer aldrig, och ska förmodligen inte heller helt kunna förstå alla vändningar och skeenden i varandras livspussel. Var och en gör sina val, lever sina liv efter sin förmåga och sitt känslomässiga bagage.
En dikt som handlar om just det.
"Ingen människa bär gloria
men alla bär vi vår historia
Vad vi bär och vad vi lastat
vad vi spart och vad vi kastat
styr vår färd helt tydligt men
Packning
ser bara bäraren"
Vi kan inte styra i varandras sinnen. Det känns ibland som när man ser nattens fjärilar styra rakt mot ljuslågan. En efter en tar dom sikte på det varma och ljusa, det lockande vackra för att försvinna in i lågan med ett litet knaster. Flygfä efter flygfä tar dom samma väg, gör dom samma instinktiva resa och bredvid sitter man och funderar -men hur tänkte du nu, varför valde du så lilla liv?
Vi kommer aldrig helt att förstå varandra. Kanske är det en del av magin med att vara människa. Liv, tankar och känslor, enskilda delar vi kan ta oss igenom gemensamt. Sorgen ser olika ut i alla er som känt och älskat, känner och älskar Jerry. Den kommer också att förändras med tid. Byta lite färg och form, ändra skepnad och uttryck. Det betyder inte att vi sörjer sämre, bara annorlunda. Det finns inget facit till sorgen, inget rätt och fel i känslor. Dom bara är och måste få vara det. Lika väl som vi kan sörja det vi haft och förlorat, kan vi sörja det vi drömt om men aldrig fick. Tid som varit eller tid som inte blev. Ge av dig själv så som stjärnorna ger - sjöng Tomas Di Leva och så enkelt kan vi finnas till för varandra genom sorg och saknad. Att bara vara, att lysa starkt när någon annans ljus flackar.
Tage Danielsson skrev såhär i sin lilla dikt och en droppe:
"En droppe droppad i livets älv
har inge kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe
hjälp till att hålla varandra oppe"
Vi ska strax få lyssna till Celine Dions sång "My heart will go on",
och medan vi gör det kan ni komma fram och lägga er blomma på Jerrys kista i avsked.
Vackra minne
hjälp mig du att färdas
genom sorgetunga sinnen
Varma minne
värm min själ
Det är så kallt - det är så kallt här inne
för även om jag vet att det finns ljus
är det svårt att se ljust just nu.
Ljusa minne
led mig genom mörkret
denna sorgetunga timme
Starka minne
tag mig i din trygga famn
och håll mig hårt - där inne
För även om jag vet att det finns ljus
är det svårt att se ljust just nu.
Skölj du min själ som en våg
hjälp mig att komma ihåg
Lär mig att spara det ljusa och klara
de vackraste bilder vi såg.
Starka minnen, ljusa minnen, varma minnen, vackra minnen.
Det bästa sätt vi kan hedra någon som gått bort på, är att leva.
Ta vara på livet, gå ut i vårsolen och låt den komma in i sinnet.
Ta med er textraden ur melodin vi nyss hörde:
Love can touch us one time
and last for a lifetime
Kärlek kan beröra oss en gång
och ändå vara en livstid.
Den kärlek ni känt bär ni med er alltid.
Det jag kände den stunden när jag kom in i rummet där min pappas kista stod kan jag aldrig förklara för någon. Jag ville bara springa fram och slita ut honom ur kistan och krama honom.. Vi hade kistan stängd, ingen av oss hade klarat att ha den öppen. Locket var på och jag kunde inte fatta att där i ligger min pappa, hans döda kropp ligger där i och vi är här för att hedra honom och ta förväl. Allt var så fint. Innan själva begravningen började stod jag vid kistan och kände att skakningarna inom mig, paniken höll på att brista ut, jag kommer ihåg att jag tänkte att det kan ju inte vara sant att det är pappa som ligger där i och att han är död föralltid. Jag stod och skakade och grät, började skaka i hela kroppen, knöt mina händer det hårdaste jag kunde och höll på att få en utbrott. Tårarna rann, jag gick runt kistan flera gånger.. Det spelar ingen roll vad jag skriver eller säger, kan ändå inte förmedla dom smärtsamma känslor som fanns inom mig just då.
Vi var 11 personer. Alla grät som små barn. När vi spelade Celine Dions låt var jag den första som skulle gå fram och lägga min och Eliyabs röda ros på pappas kista. Innan hade jag tänkt att jag skulle säga några sista ord till min älskade pappa. Men jag fick inte fram ett ord. Kroppen tog helt övertag och jag snyftade och grät hysteriskt, gick tillbaka och satte mig på min stol och bara vibrerade i hela kroppen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att snart kommer jag få ställa mig upp och skrika, gapa ut den fruktansvärda sorg inom mig som håller på att kväva mig. Men jag höll ut. Jag fortsatte bara att sitta och gråta, vibrera och knipa mig själv i benen.
Jag satt kvar en god stund när begravningen var slut, jag gick ut flera gånger för att sen vända in igen. Ville bara ta med mig pappa hem. Klarade inte att lämna rummet. Klappade och pussade på kistan, kände att jag klarar inte det här.. Tänkte för mig själv att nu får du för fan vakna igen, du kan inte bara lämna mig på det här sättet. Utanför kändes det som att det var första dagen i år som våren var här, solen sken, man såg vågorna i vattnet utanför fönstret. Pappa hade gillat att det var sol, han tyckte aldrig om vinter och kyla. Men han fick inte uppleva vårsolen en sista gång..
Denna dag var smärta. Långt in i själen.
Pappa, du finns med mig varje sekund.
Jag älskar dig så mycket och jag saknar dig hejdlöst.
Välkommen hit, denna vackra men sorgsna dag. Till vår stund för minnen, känslor och avsked av Jerry. En pappa, en son, en bror, en morfar, en svärson, en vän och en älskad människa som inte längre finns hos er här i livet. Tillsammans gör vi den här stunden, var och en med sitt eget spektra av känslor och minnen, med sin helt personliga variant av sorg. Men trots det förenade, för så klokt är vi människor formade. Att vi kan och ska finnas tillsammans även genom det som är personligt. Innan vi ska få lyssna till melodin "Sträck ut din hand" tar vi en gemensam tyst minut för de enskilda känslorna och tankarna.
Tyst minut.
Vi spelar Sträck ut din hand med Tomas Di Leva.
"Öppna din famn för resten av världen.
Du är en del av allt det som sker.
Sprid du ditt ljus så som himmelens stjärnor.
Ge av dig själv så som stjärnorna ger."
- Mycket fina och kloka ord ur sången. Du är en del av allt det som sker. Så påverkar vi varandra genom att finnas. Genom att leva och dö. Utan att egentligen ägna det så mycket funderingar, rör och berör vi varandra genom att bara finnas. Ändå kommer vi aldrig helt att förstå varandras val i livet. Vi kommer aldrig, och ska förmodligen inte heller helt kunna förstå alla vändningar och skeenden i varandras livspussel. Var och en gör sina val, lever sina liv efter sin förmåga och sitt känslomässiga bagage.
En dikt som handlar om just det.
"Ingen människa bär gloria
men alla bär vi vår historia
Vad vi bär och vad vi lastat
vad vi spart och vad vi kastat
styr vår färd helt tydligt men
Packning
ser bara bäraren"
Vi kan inte styra i varandras sinnen. Det känns ibland som när man ser nattens fjärilar styra rakt mot ljuslågan. En efter en tar dom sikte på det varma och ljusa, det lockande vackra för att försvinna in i lågan med ett litet knaster. Flygfä efter flygfä tar dom samma väg, gör dom samma instinktiva resa och bredvid sitter man och funderar -men hur tänkte du nu, varför valde du så lilla liv?
Vi kommer aldrig helt att förstå varandra. Kanske är det en del av magin med att vara människa. Liv, tankar och känslor, enskilda delar vi kan ta oss igenom gemensamt. Sorgen ser olika ut i alla er som känt och älskat, känner och älskar Jerry. Den kommer också att förändras med tid. Byta lite färg och form, ändra skepnad och uttryck. Det betyder inte att vi sörjer sämre, bara annorlunda. Det finns inget facit till sorgen, inget rätt och fel i känslor. Dom bara är och måste få vara det. Lika väl som vi kan sörja det vi haft och förlorat, kan vi sörja det vi drömt om men aldrig fick. Tid som varit eller tid som inte blev. Ge av dig själv så som stjärnorna ger - sjöng Tomas Di Leva och så enkelt kan vi finnas till för varandra genom sorg och saknad. Att bara vara, att lysa starkt när någon annans ljus flackar.
Tage Danielsson skrev såhär i sin lilla dikt och en droppe:
"En droppe droppad i livets älv
har inge kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe
hjälp till att hålla varandra oppe"
Vi ska strax få lyssna till Celine Dions sång "My heart will go on",
och medan vi gör det kan ni komma fram och lägga er blomma på Jerrys kista i avsked.
Vackra minne
hjälp mig du att färdas
genom sorgetunga sinnen
Varma minne
värm min själ
Det är så kallt - det är så kallt här inne
för även om jag vet att det finns ljus
är det svårt att se ljust just nu.
Ljusa minne
led mig genom mörkret
denna sorgetunga timme
Starka minne
tag mig i din trygga famn
och håll mig hårt - där inne
För även om jag vet att det finns ljus
är det svårt att se ljust just nu.
Skölj du min själ som en våg
hjälp mig att komma ihåg
Lär mig att spara det ljusa och klara
de vackraste bilder vi såg.
Starka minnen, ljusa minnen, varma minnen, vackra minnen.
Det bästa sätt vi kan hedra någon som gått bort på, är att leva.
Ta vara på livet, gå ut i vårsolen och låt den komma in i sinnet.
Ta med er textraden ur melodin vi nyss hörde:
Love can touch us one time
and last for a lifetime
Kärlek kan beröra oss en gång
och ändå vara en livstid.
Den kärlek ni känt bär ni med er alltid.
Det jag kände den stunden när jag kom in i rummet där min pappas kista stod kan jag aldrig förklara för någon. Jag ville bara springa fram och slita ut honom ur kistan och krama honom.. Vi hade kistan stängd, ingen av oss hade klarat att ha den öppen. Locket var på och jag kunde inte fatta att där i ligger min pappa, hans döda kropp ligger där i och vi är här för att hedra honom och ta förväl. Allt var så fint. Innan själva begravningen började stod jag vid kistan och kände att skakningarna inom mig, paniken höll på att brista ut, jag kommer ihåg att jag tänkte att det kan ju inte vara sant att det är pappa som ligger där i och att han är död föralltid. Jag stod och skakade och grät, började skaka i hela kroppen, knöt mina händer det hårdaste jag kunde och höll på att få en utbrott. Tårarna rann, jag gick runt kistan flera gånger.. Det spelar ingen roll vad jag skriver eller säger, kan ändå inte förmedla dom smärtsamma känslor som fanns inom mig just då.
Vi var 11 personer. Alla grät som små barn. När vi spelade Celine Dions låt var jag den första som skulle gå fram och lägga min och Eliyabs röda ros på pappas kista. Innan hade jag tänkt att jag skulle säga några sista ord till min älskade pappa. Men jag fick inte fram ett ord. Kroppen tog helt övertag och jag snyftade och grät hysteriskt, gick tillbaka och satte mig på min stol och bara vibrerade i hela kroppen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att snart kommer jag få ställa mig upp och skrika, gapa ut den fruktansvärda sorg inom mig som håller på att kväva mig. Men jag höll ut. Jag fortsatte bara att sitta och gråta, vibrera och knipa mig själv i benen.
Jag satt kvar en god stund när begravningen var slut, jag gick ut flera gånger för att sen vända in igen. Ville bara ta med mig pappa hem. Klarade inte att lämna rummet. Klappade och pussade på kistan, kände att jag klarar inte det här.. Tänkte för mig själv att nu får du för fan vakna igen, du kan inte bara lämna mig på det här sättet. Utanför kändes det som att det var första dagen i år som våren var här, solen sken, man såg vågorna i vattnet utanför fönstret. Pappa hade gillat att det var sol, han tyckte aldrig om vinter och kyla. Men han fick inte uppleva vårsolen en sista gång..
Denna dag var smärta. Långt in i själen.
Pappa, du finns med mig varje sekund.
Jag älskar dig så mycket och jag saknar dig hejdlöst.
Kommentarer
Trackback
