♥ 28 februari.
Alla visste vi att den här dagen skulle komma men ändå så känns det så oerhört overkligt. 28 februari klockan 04.50 lämnade min älskade pappa jordelivet och befinner sig nu någon annanstans. Sorgen är så enorm och panikartad, det kommer ta lång tid att smälta och jag har en jobbig tid framför mig.. Ena stunden kan jag känna mig lättad, att han inte behöver lida mera, andra stunden kan jag brista ut i hysteriskt gråt. Vill bara slita av mig håret eller något, en sån oerhörd panik-känsla.
Ingen tv på hög volym, ingen slumrande pappa som låg på sängen och som sa "hej du" när jag kom. Det var bara tyst, kallt och tomt i hela rummet. Att mötas av sin pappas döda kropp, det är bortom alla beskrivningar. Han låg där men samtidigt var han inte där.. Borta. Död. Hur fan ska jag klara detta!!!??
Han var fin. Fridfull. Kall och stel, men otroligt fin och fridfull. Älskade pappa!
Han hade den mjuka filten på sig som jag köpte till honom för några veckor sedan. Hade med mig röda tulpaner som jag la på hans bröst. La ett mjukt gosedjur, en hund, bredvid honom från Eliyab. På bordet bredvid honom fanns kort på honom, Eliyab och mig. Och ett ljus. Hela rummet var så fridfullt.
Att ta farväl, för sista gången, för alltid är en sådan enastående känsla. Jag hade så svårt för att gå, lämna honom där, och veta att aldrig mer, aldrig mer får jag träffa honom. Andetagen fastnade i halsgropen, ont i magen, hela jag är full med sorg. Inte ens 49 år fyllda och hans liv är slut. Kommer aldrig mer tillbaka. Det är så svårt att förstå.
Kommer aldrig mer få höra hans röst i andra sidan luren "hej min lilla älskling", hans röst finns bara i mitt minne nu. Han levde igår, idag är han död. Livet är inte rättvist..
Hela den här dagen har bara varit...tom. Klarar inte att vara ensam.
Och saknaden är redan så stor. Ännu större kommer den bli. Jag antar att det bara är att försöka vara stark fast man egentligen inte orkar. Han lever kvar i mig och kommer alltid att göra det. Älskar så. Försöker tro att vi någon gång kommer ses igen. Älskade pappa, jag är så glad för den tiden vi fick! ♥
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Ingen tv på hög volym, ingen slumrande pappa som låg på sängen och som sa "hej du" när jag kom. Det var bara tyst, kallt och tomt i hela rummet. Att mötas av sin pappas döda kropp, det är bortom alla beskrivningar. Han låg där men samtidigt var han inte där.. Borta. Död. Hur fan ska jag klara detta!!!??
Han var fin. Fridfull. Kall och stel, men otroligt fin och fridfull. Älskade pappa!
Han hade den mjuka filten på sig som jag köpte till honom för några veckor sedan. Hade med mig röda tulpaner som jag la på hans bröst. La ett mjukt gosedjur, en hund, bredvid honom från Eliyab. På bordet bredvid honom fanns kort på honom, Eliyab och mig. Och ett ljus. Hela rummet var så fridfullt.
Att ta farväl, för sista gången, för alltid är en sådan enastående känsla. Jag hade så svårt för att gå, lämna honom där, och veta att aldrig mer, aldrig mer får jag träffa honom. Andetagen fastnade i halsgropen, ont i magen, hela jag är full med sorg. Inte ens 49 år fyllda och hans liv är slut. Kommer aldrig mer tillbaka. Det är så svårt att förstå.
Kommer aldrig mer få höra hans röst i andra sidan luren "hej min lilla älskling", hans röst finns bara i mitt minne nu. Han levde igår, idag är han död. Livet är inte rättvist..
Hela den här dagen har bara varit...tom. Klarar inte att vara ensam.
Och saknaden är redan så stor. Ännu större kommer den bli. Jag antar att det bara är att försöka vara stark fast man egentligen inte orkar. Han lever kvar i mig och kommer alltid att göra det. Älskar så. Försöker tro att vi någon gång kommer ses igen. Älskade pappa, jag är så glad för den tiden vi fick! ♥
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Kommentarer
Postat av: Jen
Jag beklagar! och tänker på dig. Det kommer alltid vara jobbigt och du kommer alltid sakna. Men till slut lär man sig leva med det. Ring om du vill prata! Kram.
Trackback
