♥ Torsdag.
Fortfarande känns allt så avlägset, konstigt, oförståeligt. Över en månad har gått sen pappa lämnade oss.
Vardagen måste rulla på ändå.. Och det gör den med en livlig Eliyab som nu går mot 17 månader.. Hela förra veckan var han hemma från dagis på grund av magsjuka med följd av förkylning och hosta. Han har fått hostmedicin så nu är han igång i dagisrutinerna igen! Alltså blev det inte något jobb för mig förra veckan heller. Men imorgon är det första april och ny månad, ska kämpa för att få jobbtimmar! Att jobba är bra för mig.
Eliyab förändras hela tiden. Han har fått ett jäkla humör, kastar och slänger sig på golvet när han inte får som han vill och då vill han att man ska tycka synd om han. Han testar en när det gäller mycket och jag försöker stå på mig. Jag är vuxen och jag bestämmer, det vill jag att han ska lära sig. Men sen måste man ju kunna kompromissa ibland. Då vi bor på andra våningen så är det två trappor ner när vi ska gå ut och två trappor upp när vi ska hem. Och han envisas med att han ska gå ner själv och gå själv upp. Det hinns inte när vi har bråttom ibland och då blir han vansinnig. Och han vill gå och gå och gå, hela tiden. Vagnen är ingen vidare hit längre. Och det gäller att man har tid när han ska gå själv för han går sina egna vägar och det tar tid innan vi kommer dit vi skall. En härlig ålder minst sagt, men när tiden tryter och man är stressad så får man stå ut med lite skrik och gap. Det går över..
Han är duktig att hjälpa till och klä på sig nu också, när han själv känner för det förstås, speciellt strumporna och skorna. Skor är det roligaste av allt, även om dom är en meter för stora ;) Imorse innan vi gick till dagis lyckades han också kasta sin mössa i toaletten. En massa fix idéer. Och jag älskar honom gränslöst.
Nu ska jag stax gå och hämta honom, får se vad eftermiddagen kan bjuda på. Umgås med Aja och Mathez en stund tror jag och sen träffa Camilla och grabbarna :) Känns så bra att man hittat en bästa vän igen, eller vad man ska säga. En vän som man har mycket gemensamt med och som man känner att det "klickar" med. Och sen att vi typ är grannar är ju inte fel heller! :D Ikväll kommer Nuhamin, det var otroligt länge sen nu.. Ska bli kul!
Jag tackar för mig och går ut och dricker upp mitt kaffe i solen.
True love.
♥ 2 veckor.
Begravningen var tung och fin, kommer skriva om den i ett annat inlägg.
Vissa stunder är så tunga så jag bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Andra stunder kan jag trots allt känna mig lite glad, skratta och skoja. Men då får jag dåligt samvete, min pappa har precis dött och jag skrattar? Men på något sätt så måste man kunna kombinera det, sorgen och att ändå försöka leva vidare.. Annars rasar man.
Hans röst, hans skratt, hans sätt att röra sig, allt går om och om igen i skallen hela tiden. Det är så ofattbart att det är aldrig mer. Han kommer aldrig mer komma tillbaka till mig. Han kommer aldrig mer ringa, jag kommer aldrig mer träffa honom. Idag står hans dödsannons i tidningen, det fick mig att känna att det är ännu mer definitivt. Det är verkligen aldrig mer.
Smärta.
♥ Kotten..
Hittade bilder på mammas data från när Eliyab var pytteliten.
Tänk vad tiden går fort.. Mamma älskar dig!!
♥ 1 vecka.
Sorgen och saknaden blir bara större.. Jag saknar ord.
♥ Fin lördag.
Sen måste jag berätta vad Eliyab gjorde igår, han vaknade jätte tidigt, vi gick upp. Jag la mig på soffan och han lekte för fullt. Sen när jag kommer ut i köket och skulle kolla vad han gjorde hade han dragit ner ett helt fack ägg på golvet, och stod även och plockade ägg ur det andra facket som fanns, ett i taget och kastade i golvet och skrattade. Det var ägg på hela köksgolvet.. Han fick en rolig stund och jag mindre ägg :P ..
Min familj är underbar. Jag är så glad att jag har dom och att dom ställer upp och finns för mig. Speciellt nu, när jag inte känner mig bra. Vi har inte sovit hemma på en vecka, bara varit hemma småstunder och hämtat saker. Men det är väl dags att "flytta" hem snart. Ensamhet är jobbigt när man inte mår bra.
Nu håller jag på och tvättar, springer fram och tillbaka i tvättstugan, försöker sysselsätta mig och göra saker fast jag egentligen inte orkar. Måste kämpa på. Men det är inte lätt, det vill jag lova.
♥ Bara tomhet..
Hemma är det tomt, ute är det tomt, överallt känner jag bara tomhet. Hemma vill jag inte vara, dels för att det är ensamt men också för att pappa så ofta legat där på min soffa den sista tiden. Jag blir ledsen av att vara där och tänka på det. Han har legat där och slumrat, för att sen gå upp och pula med nånting emellanåt (oavsett hur sjuk han var).. Ett bra ord för min pappa är envis, in i helsike envis var han och ingen kunde stoppa han från något när han bestämt sig. Han var också helt otrolig min pappa, gó och snäll!
Jag har en längre tid varit förberedd på att han skulle gå bort, dö, försvinna. Men det är inget som underlättar när det väl händer.. Sista tiden var han jätte sjuk, det bästa för honom var att ge sig iväg, ändå höll han ut väldigt länge.. Men jag är så full av sorg och fattar i vissa stunder fortfarande inte. Jag vet ju att han är död men jag har så svårt för att få in det i skallen. För oss som måste leva med saknaden och tomheten är det oerhört svårt, jobbigt, förjävligt rent ut sagt. Hur fan ska man hantera alla känslor!? Han har snart varit borta i fem dygn, och ungefär lika länge har han legat i det där kylrummet. Jag tycker inte om det. Jag vill inte att han ska ligga där. Kallt och jävligt. Försöker påminna mig själv att han inte är där utan bara hans kropp. Men vart är han då? Vad händer efter döden? Det kan ju inte bara vara svart och ingenting.. Det är ett verkligt mysterium.
48 år. Det är inte rättvist.
♥ Favorit.
♥ Ett steg närmare..
Lördagen den 12 mars kommer begravningen äga rum, bara för de allra närmaste. Vi är ett steg närmare den dag som utan tvekan kommer bli den absolut värsta dagen i mitt liv. Att för allra sista gången ta farväl. Jag vet inte om jag kommer fixa det..
♥
♥ Älskade pappa!
Går mot andra dygnet, utan pappa. Nu ligger han i ett kylrum och det är något jag tänker på hela tiden, jag vill inte att han ska ligga där, det är kallt och han är instängd. Igår när jag var för att ta farväl vet jag inte hur länge jag satt med hans hand i min, jag klappade och försökte värma den men ändå var han kall.. Ja, han är ju död, då blir man kall. Det vet jag också. Men det var så konstigt och så smärtsamt. Hans hand var knuten, jag försökte lite lätt få ut hans fingrar men det gick inte, dom var så stela.. Så blir det ju också när man dör. MEN jag kan inte fatta att han är död !!!? Klappade honom i hela ansiktet, strök med handen genom hans mjuka hår.. Älskade, älskade pappa, livet hade fortfarande så mycket att ge, ge oss, dig och mig, tillsammans.
Vaknade imorse, till en början trodde jag att allt var som vanligt. Sen kom jag på vad som hände igårmorse, den värsta dagen i mitt liv. Ville bara lägga mig ner igen, dra täcket över huvudet och gråta. Men har inte bara mig själv att tänka på. Hade min lilla kotte som skulle upp och kläs på, äta frukost och sedan gå till dagis. Jag har inte bara förlorat min pappa, min fina son har också förlorat sin morfar. Det är så fruktansvärt det här. Jag fasar för torsdagen, då ska saker och ting bestämmas. Fyf*n för att sätta sig ner och planera & bestämma hur hans begravning skall gå till. Det här liknar Satan! - som pappa skulle ha sagt.
Letade fram kort på pappa i mammas fotoalbum ikväll, från när jag var liten. Hittade ett jätte fint kort på honom från när han och mamma var nyförlovade, vilket par dom var! Fina kort också på pappa och mig när jag bara var en liten skrutt.
Har skickat in dagens ros till personalen på onkologavdelningen som kommer att publiceras i övermorgon. Dom har verkligen varit helt underbara. Ett stort tack till dom, för allt.
Min mamma är helt fantastisk!
Att blogga känns bra, på något sätt. Få ut lite grann iallafall av vad jag bär på inombords..
