We are gone and we will never overcome.
Du kan tänka som du tänker och du kan tycka vad du tycker. Men du ska veta att den tiden visste jag ingenting, jag var helt lost i mitt eget liv och allting höll på att göra mig tokig. Du kan ha dina tankar om att jag kunde ha hanterat situationen på ett annat sätt och agerat annorlunda. Men jag tänker aldrig ta på mig någon skuld för det här, det som hände var vad situationen krävde.
Jag orkar inte hålla på att försvara mig, jag orkar inte låta det ta upp all min energi längre. Orkar inte fundera och orkar inte spekulera. Det ser ändå likadant ut och ingenting känns klarare eller klokare, för det är som det är. Och det gör ont att det är som det är och att tänka på hur allting har blivit.
Till och med ett sms om att hata mig. Gå från att sakna till att hata, men det är väl så att dom orden ofta hänger ihop. Men det kan vara vad det är, sms eller att inte få något gensvar. Jag saknar och älskar er ändå så vansinnigt. På något sätt så känns det som att det här nån gång kommer ordna upp sig, för att det har gjort det förut. Men sen kommer jag på mig själv att det finns ingen chans. Vår vänskap har skadats och ingenting går att göra ogjort och ingenting går att förändra. Och jag måste stå ut med det, livet går vidare..
