KEEP IT REAL .

Min fina Camilla, så glad att jag har dig!

 
Fine pojka.


Fina prins.


I väntan på mat..


Mmmm, majskolv.

 
Hjärta.


En äkta vänskap. Med dig mår jag bra.

Jag börjar förstå att pappa är död.

Efter pappas bortgång har det inte varit något större problem för mig att prata med andra om hur jag känner mig eller prata om minnen som har med pappa att göra. Dom sista dagarna har det börjat gå in i mitt huvud, att han är död och aldrig mer kommer tillbaka. Sen dess har jag ständigt en klump i halsen, så fort jag tänker på honom eller blir påmind. Plötsligt stänger jag in sorgen istället för att släppa ut den. Jag känner mig instängd i mig själv. Jag har så ont inuti. Det är så svårt att leva utan min pappa.

Dagarna närmar sig 17 juni, då vi skall sätta ner pappas urna i jorden och hans gravsten skall läggas på hans grav.

Jag vill ha pappa tillbaka. Se honom. Krama honom. Höra honom prata och skratta.

Tomheten, saknaden. Det blir för mycket ibland..


Winnerbäck - Timglas .. Fin.

Vardagen rullar på, med jobb, dagis och annat som vi hittar på. Har inte riktigt haft tid att skriva och inte heller någon större lust av olika anledningar. Men då jag fick en ny kamera när jag fyllde år så känns det lite roligare att uppdatera..

Vi har hunnit grilla lite här och där sen våren kom och det är för underbart. Skulle kunna göra det varje dag. En kväll var vi med Eliyabs dagis och grillade, vi åt och barnen lekte och hade kul. Eliyab tryckte i sig nästan tre korvar, han har alltid varit matglad, som mamman sin ;)

Eliyabs utveckling går framåt och han är så duktig min lilla pojke. Han börjar prata mer och mer, man kan förstå vissa ord även om han inte säger dom korrekt. Hans första tvåordsmening blev "min mamma", jag blev jätte varm i hjärtat när jag hörde det första gången. Han kan också säga Linnéa som blir "Nineja" och Nuhamin blir "Mohami" eller "Hami". En dag sa han till och med "gammelmumma", ett långt ord :) Han säger dricka, äta, öra, "bi" som betyder bil och "vovo" som betyder hund. "Titta" säger han hela tiden till allt och när han ser djur blir han helt till sig.. Han bubblar och berättar.. Napp heter "ninna" och numera släpar han hellre runt på kuddar än snuttefiltar, helst både och :) Han har börjat kramas och pussas ordentligt, armarna runt halsen och sen en blöt puss på munnen! Han kan visa och säga till när han är trött och vill sova, när han är törstig och vill dricka och det är så skönt. Han älskar livet och är oftast alltid glad. Jag älskar honom så mycket!

Häromdagen när jag kom till dagis för att hämta Eliyab så blev han som vanligt glad när jag kom. Jag satte mig på golvet, han stod framför mig och bubblade en himla massa, säkert berättade han om dagen på dagis. Emellanåt pratade jag med en av hans fröknar, varje gång jag gjorde det klappade han mig på båda kinderna och sa "mamma", han försökte nog berätta något riktigt intressant.. Det såg så roligt ut, han hade en sån inlevelse.


 



 





 



Kärleken till sitt barn kan inte mätas med något.
Ens barn är allt, det bästa, det underbaraste!

Från och med nu skall jag inte bry mig om människor som inte bryr sig om mig. Jag ska bara ödsla energi på människor som är värda det. Jag ska tänka mer på mig själv, min hälsa och mitt välmående. Det är så lätt att bli nedbruten..

Våren är här, sommaren är påväg och jag ska ta vara på varje sekund.
Livet blir faktiskt vad man gör det till..

Eliyab har varit sjuk under en längre tid fram och tillbaka. Magsjuka, förkylning, hosta, feber.. Efter han blivit frisk har han ungefär bara varit på dagis en vecka för att sen blivit smittad av något annat. Just nu har han en himla hosta och ögon som rinner. Då jag trodde det var början till ögoninflammation så var vi vid doktorn i förrgår, men dom rådde oss bara att tvätta ögonen med ljummet vatten. Och komma tillbaka om det blev värre. På morgonen vaknar han och kan nästan inte öppna ögonen för torkat var har klistrat ihop ögonen. Jobbigt läge. Så missar han påskfesten på dagis imorgon och det är tråkigt, han skulle tycka det var jätte kul. Men men, bara hoppas att han kan bli frisk nu så han kan gå på dagis efter påsk igen. Han är inte alls sig själv när han är sjukling, han gnäller och är ledsen, äter inte bra, inte lika glad som han annars är..

Idag har vi iallafall varit med Aja och Mathez i tallunden och lekt lite, hade lite picknick med kex och mat. Linnéa var också där med sin pappa så hon fick agera lite barnvakt, det tycker hon är kul. Vädret var jätte skönt när vi kom dit men sen gick solen i moln och vi fick gå för det blev för kallt. Sorkarna somnade i vagnen och vi mammor plockade vitsippor i skogen.

Nu är vi hos mamma och Eliyab sover igen. Innan han somnade hade han några utbrott för att han inte fick stå i evigheter på toalettstolen och tvätta händerna. Får se hur länge han sover och hoppas att han är på lite bättre humör när han vaknar.

Önskar jag kunde uppdatera bloggen med lite bilder men när man inte har någon kamera går det inte riktigt. Måste köpa en ny. Igen. Bilder är viktigt, bilder blir minnen. Måste köpa fotoalbum också.

Vet inte om jag kan säga att pappas bortgång har lagt sig något, vet inte heller om jag kan säga att jag förstått att han är borta. Det är så upp och ner, olika från dag till dag. Men jag saknar honom så att det gör ont inuti. Vissa dagar är ok, andra dagar känner jag mig helt paralyserad. Det kommer nog ta år innan man riktigt förstår, om man någonsin kommer förstå.

12 Mars 2011.

Välkommen hit, denna vackra men sorgsna dag. Till vår stund för minnen, känslor och avsked av Jerry. En pappa, en son, en bror, en morfar, en svärson, en vän och en älskad människa som inte längre finns hos er här i livet. Tillsammans gör vi den här stunden, var och en med sitt eget spektra av känslor och minnen, med sin helt personliga variant av sorg. Men trots det förenade, för så klokt är vi människor formade. Att vi kan och ska finnas tillsammans även genom det som är personligt. Innan vi ska få lyssna till melodin "Sträck ut din hand" tar vi en gemensam tyst minut för de enskilda känslorna och tankarna.

Tyst minut.

Vi spelar Sträck ut din hand med Tomas Di Leva.

"Öppna din famn för resten av världen.
Du är en del av allt det som sker.
Sprid du ditt ljus så som himmelens stjärnor.
Ge av dig själv så som stjärnorna ger."

- Mycket fina och kloka ord ur sången. Du är en del av allt det som sker. Så påverkar vi varandra genom att finnas. Genom att leva och dö. Utan att egentligen ägna det så mycket funderingar, rör och berör vi varandra genom att bara finnas. Ändå kommer vi aldrig helt att förstå varandras val i livet. Vi kommer aldrig, och ska förmodligen inte heller helt kunna förstå alla vändningar och skeenden i varandras livspussel. Var och en gör sina val, lever sina liv efter sin förmåga och sitt känslomässiga bagage.

En dikt som handlar om just det.

"Ingen människa bär gloria
men alla bär vi vår historia
Vad vi bär och vad vi lastat
vad vi spart och vad vi kastat
styr vår färd helt tydligt men
Packning
ser bara bäraren"

Vi kan inte styra i varandras sinnen. Det känns ibland som när man ser nattens fjärilar styra rakt mot ljuslågan. En efter en tar dom sikte på det varma och ljusa, det lockande vackra för att försvinna in i lågan med ett litet knaster. Flygfä efter flygfä tar dom samma väg, gör dom samma instinktiva resa och bredvid sitter man och funderar -men hur tänkte du nu, varför valde du så lilla liv?
Vi kommer aldrig helt att förstå varandra. Kanske är det en del av magin med att vara människa. Liv, tankar och känslor, enskilda delar vi kan ta oss igenom gemensamt. Sorgen ser olika ut i alla er som känt och älskat, känner och älskar Jerry. Den kommer också att förändras med tid. Byta lite färg och form, ändra skepnad och uttryck. Det betyder inte att vi sörjer sämre, bara annorlunda. Det finns inget facit till sorgen, inget rätt och fel i känslor. Dom bara är och måste få vara det. Lika väl som vi kan sörja det vi haft och förlorat, kan vi sörja det vi drömt om men aldrig fick. Tid som varit eller tid som inte blev. Ge av dig själv så som stjärnorna ger - sjöng Tomas Di Leva och så enkelt kan vi finnas till för varandra genom sorg och saknad. Att bara vara, att lysa starkt när någon annans ljus flackar.

Tage Danielsson skrev såhär i sin lilla dikt och en droppe:
"En droppe droppad i livets älv
har inge kraft att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe
hjälp till att hålla varandra oppe"

Vi ska strax få lyssna till Celine Dions sång "My heart will go on",
och medan vi gör det kan ni komma fram och lägga er blomma på Jerrys kista i avsked.


Vackra minne
hjälp mig du att färdas
genom sorgetunga sinnen
Varma minne
värm min själ
Det är så kallt - det är så kallt här inne
för även om jag vet att det finns ljus
är det svårt att se ljust just nu.

Ljusa minne
led mig genom mörkret
denna sorgetunga timme
Starka minne
tag mig i din trygga famn
och håll mig hårt - där inne
För även om jag vet att det finns ljus
är det svårt att se ljust just nu.

Skölj du min själ som en våg
hjälp mig att komma ihåg
Lär mig att spara det ljusa och klara
de vackraste bilder vi såg.

Starka minnen, ljusa minnen, varma minnen, vackra minnen.


Det bästa sätt vi kan hedra någon som gått bort på, är att leva.
Ta vara på livet, gå ut i vårsolen och låt den komma in i sinnet.
Ta med er textraden ur melodin vi nyss hörde:

Love can touch us one time
and last for a lifetime
Kärlek kan beröra oss en gång
och ändå vara en livstid.

Den kärlek ni känt bär ni med er alltid.


 

Det jag kände den stunden när jag kom in i rummet där min pappas kista stod kan jag aldrig förklara för någon. Jag ville bara springa fram och slita ut honom ur kistan och krama honom.. Vi hade kistan stängd, ingen av oss hade klarat att ha den öppen. Locket var på och jag kunde inte fatta att där i ligger min pappa, hans döda kropp ligger där i och vi är här för att hedra honom och ta förväl. Allt var så fint. Innan själva begravningen började stod jag vid kistan och kände att skakningarna inom mig, paniken höll på att brista ut, jag kommer ihåg att jag tänkte att det kan ju inte vara sant att det är pappa som ligger där i och att han är död föralltid. Jag stod och skakade och grät, började skaka i hela kroppen, knöt mina händer det hårdaste jag kunde och höll på att få en utbrott. Tårarna rann, jag gick runt kistan flera gånger.. Det spelar ingen roll vad jag skriver eller säger, kan ändå inte förmedla dom smärtsamma känslor som fanns inom mig just då.

Vi var 11 personer. Alla grät som små barn. När vi spelade Celine Dions låt var jag den första som skulle gå fram och lägga min och Eliyabs röda ros på pappas kista. Innan hade jag tänkt att jag skulle säga några sista ord till min älskade pappa. Men jag fick inte fram ett ord. Kroppen tog helt övertag och jag snyftade och grät hysteriskt, gick tillbaka och satte mig på min stol och bara vibrerade i hela kroppen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att snart kommer jag få ställa mig upp och skrika, gapa ut den fruktansvärda sorg inom mig som håller på att kväva mig. Men jag höll ut. Jag fortsatte bara att sitta och gråta, vibrera och knipa mig själv i benen.

Jag satt kvar en god stund när begravningen var slut, jag gick ut flera gånger för att sen vända in igen. Ville bara ta med mig pappa hem. Klarade inte att lämna rummet. Klappade och pussade på kistan, kände att jag klarar inte det här.. Tänkte för mig själv att nu får du för fan vakna igen, du kan inte bara lämna mig på det här sättet. Utanför kändes det som att det var första dagen i år som våren var här, solen sken, man såg vågorna i vattnet utanför fönstret. Pappa hade gillat att det var sol, han tyckte aldrig om vinter och kyla. Men han fick inte uppleva vårsolen en sista gång..

Denna dag var smärta. Långt in i själen.



Pappa, du finns med mig varje sekund.
Jag älskar dig så mycket och jag saknar dig hejdlöst.

Idag tog jag mig samman och gick till begravningsbyrån för att välja ut en gravsten till pappa. Inom två veckor får jag ritningar hemskickade för att se om jag blir nöjd med vad jag valde eller om jag vill göra några ändringar..

Fortfarande känns allt så avlägset, konstigt, oförståeligt. Över en månad har gått sen pappa lämnade oss.


Vardagen måste rulla på ändå.. Och det gör den med en livlig Eliyab som nu går mot 17 månader.. Hela förra veckan var han hemma från dagis på grund av magsjuka med följd av förkylning och hosta. Han har fått hostmedicin så nu är han igång i dagisrutinerna igen! Alltså blev det inte något jobb för mig förra veckan heller. Men imorgon är det första april och ny månad, ska kämpa för att få jobbtimmar! Att jobba är bra för mig.

Eliyab förändras hela tiden. Han har fått ett jäkla humör, kastar och slänger sig på golvet när han inte får som han vill och då vill han att man ska tycka synd om han. Han testar en när det gäller mycket och jag försöker stå på mig. Jag är vuxen och jag bestämmer, det vill jag att han ska lära sig. Men sen måste man ju kunna kompromissa ibland. Då vi bor på andra våningen så är det två trappor ner när vi ska gå ut och två trappor upp när vi ska hem. Och han envisas med att han ska gå ner själv och gå själv upp. Det hinns inte när vi har bråttom ibland och då blir han vansinnig. Och han vill gå och gå och gå, hela tiden. Vagnen är ingen vidare hit längre. Och det gäller att man har tid när han ska gå själv för han går sina egna vägar och det tar tid innan vi kommer dit vi skall. En härlig ålder minst sagt, men när tiden tryter och man är stressad så får man stå ut med lite skrik och gap. Det går över..

Han är duktig att hjälpa till och klä på sig nu också, när han själv känner för det förstås, speciellt strumporna och skorna. Skor är det roligaste av allt, även om dom är en meter för stora ;) Imorse innan vi gick till dagis lyckades han också kasta sin mössa i toaletten. En massa fix idéer. Och jag älskar honom gränslöst.

Nu ska jag stax gå och hämta honom, får se vad eftermiddagen kan bjuda på. Umgås med Aja och Mathez en stund tror jag och sen träffa Camilla och grabbarna :) Känns så bra att man hittat en bästa vän igen, eller vad man ska säga. En vän som man har mycket gemensamt med och som man känner att det "klickar" med. Och sen att vi typ är grannar är ju inte fel heller! :D Ikväll kommer Nuhamin, det var otroligt länge sen nu.. Ska bli kul!

Jag tackar för mig och går ut och dricker upp mitt kaffe i solen.

True love.

Pappa har varit död i 2 veckor. Det är obegripligt. Begravningen var i lördags och det enda jag går och tänker på nu är att dom när som kommer bränna hans fina kropp. Då finns det ingenting kvar av honom, bara aska. Det gör så ont i hjärtat, att han är borta föralltid.

Begravningen var tung och fin, kommer skriva om den i ett annat inlägg.

Vissa stunder är så tunga så jag bara vill lägga mig ner och skrika rakt ut. Andra stunder kan jag trots allt känna mig lite glad, skratta och skoja. Men då får jag dåligt samvete, min pappa har precis dött och jag skrattar? Men på något sätt så måste man kunna kombinera det, sorgen och att ändå försöka leva vidare.. Annars rasar man.

Hans röst, hans skratt, hans sätt att röra sig, allt går om och om igen i skallen hela tiden. Det är så ofattbart att det är aldrig mer. Han kommer aldrig mer komma tillbaka till mig. Han kommer aldrig mer ringa, jag kommer aldrig mer träffa honom. Idag står hans dödsannons i tidningen, det fick mig att känna att det är ännu mer definitivt. Det är verkligen aldrig mer.

Smärta.

Det var inte populärt att gå till dagis idag, Eliyab var vansinnig. Han klängde sig fast runt halsen och grät. Det gör ont i mammahjärtat när man går.. Men det går över, annars ringer dom. Min fina kotte ♥ Min livsglädje.

Hittade bilder på mammas data från när Eliyab var pytteliten.










Tänk vad tiden går fort.. Mamma älskar dig!!

Min fina pappa har varit borta i en vecka, det känns som en evighet.
Sorgen och saknaden blir bara större.. Jag saknar ord.

Denna vecka har Eliyab bara varit på dagis två dagar, måndag och tisdag. Onsdagar är han ledig och sen blev han sjuk, förkyld som tusan och en hemsk hosta. Så torsdag och fredag fick han vara hemma.. Nu börjar han bli lite bättre så på måndag blir det dagis igen :) Idag har vi varit på stan, hittade lite kläder till kotten och en jätte fin bok där man kan räkna kattungar. Han är lite liten för det men det finns en knapp man kan trycka på och så mjuar det. Han har blivit så mycket för katter. Springer efter mammas och Linnéas katter här hemma hela tiden. Räkningen får vi spara till senare! Och mamma köpte en jätte fin dress till honom! Jag älskar när han får nya kläder. Vi åt på stan och gick runt och kollade, sen promenerade vi hem. Mysigt. Viktigt att försöka hitta på saker så man inte bara sitter hemma och gräver ner sig.. Allra helst när jag inte bara har mig själv att tänka på.

Sen måste jag berätta vad Eliyab gjorde igår, han vaknade jätte tidigt, vi gick upp. Jag la mig på soffan och han lekte för fullt. Sen när jag kommer ut i köket och skulle kolla vad han gjorde hade han dragit ner ett helt fack ägg på golvet, och stod även och plockade ägg ur det andra facket som fanns, ett i taget och kastade i golvet och skrattade. Det var ägg på hela köksgolvet.. Han fick en rolig stund och jag mindre ägg :P ..

Min familj är underbar. Jag är så glad att jag har dom och att dom ställer upp och finns för mig. Speciellt nu, när jag inte känner mig bra. Vi har inte sovit hemma på en vecka, bara varit hemma småstunder och hämtat saker. Men det är väl dags att "flytta" hem snart. Ensamhet är jobbigt när man inte mår bra.

Nu håller jag på och tvättar, springer fram och tillbaka i tvättstugan, försöker sysselsätta mig och göra saker fast jag egentligen inte orkar. Måste kämpa på. Men det är inte lätt, det vill jag lova.

Iyaz - Ok ..


Jag är svag, känner mig helt förlamad.